Integritet

Integritet är ett begrepp som jag ofta återkommer till i tanke och i diskussioner. För en tid sedan försökte jag förklara min syn på begreppet med en person som endast såg begreppet ur synvinkeln personlig integritet. Det är en viktig aspekt av begreppet och den är reglerad i svensk lag. Det handlar om vilken slags personlig information som ska skyddas och är ofta synonymt med privat sfär, privatliv och så vidare.

Den aspekt av begreppet integritet som jag älskar är dock en annan. Jag hittade en fantastisk formulering på Wikipedia idag och den lyder:

Integritet är ett begrepp som innebär frihet från självmotsägelser i handlingar, värderingar, metoder, principer, förväntningar och så vidare. Inom etiken handlar det om ärlighet och sanningshalt. Integritet kan betraktas som motsatsen till hyckleri i den meningen att det ytterst handlar om huruvida något är konsistent eller självmotsägande, exempelvis skall diskussionsparter med (möjligen skenbart) olika värderingar antingen stå för dessa eller också erkänna ett analytiskt misstag och justera sin åskådning.

Ordet stammar från latinets integer som betyder hel eller komplett. I många sammanhang handlar det om kvaliteter som ärlighet och en helgjuten karaktär som individ, organisation, etc. Man kan tänkas värdera graden av integritet efter i vilken utsträckning man handlar efter de värderingar, övertygelser och principer man hävdar att man har.

Det handlar således inte om att hålla sina privata uppgifter privata (i det har fallet), utan om att vara en hel (obruten) person. Jag gillar detta: ”exempelvis skall diskussionsparter med (möjligen skenbart) olika värderingar antingen stå för dessa eller också erkänna ett analytiskt misstag och justera sin åskådning”. Är det inte just att detta saknas så ofta som man blir så störd av på olika diskussionsforum (Obs! Retorisk fråga)? Att justera sin åskådning då man inser sitt analytiska misstag är ett ovanligt beteende bland diskussionsdeltagare. När det händer, stundom, lyser det om den personen. Då ser man integriteten stråla och känner en sådan värme och glädje. På Wikipedia hittade jag även följande, som är så bra att jag bara citerar direkt:

”Integritet som egenskap innebär att någonting är väl sammanhängande (integrerat) och motsägelsefritt inom ramen för vissa principer. Ju bättre detta någonting hänger ihop och har färre motsägelser (interna fel och konflikter) desto högre grad av integritet finns det.”

”Exempel på några tillämpningsområden och dess möjliga tolkningar:

  • Intellektuell integritet – när tankar och slutledningar hos en enskild person eller grupp är så logiskt sammanhängande och motsägelsefria att individen eller gruppen ifråga känner mod att stå för dem och följa dessa oavsett vilka logiska konsekvenser inom tankesystemet de än leder till.
  • Emotionell integritet – när ens känslovärld är så väl sammansatt att personen ifråga upplever en starkt inre trygghet och tillfredsställelse i hela sin tillvaro. Man upplever sig varken splittrad eller frustrerad utan enbart lugn och harmonisk, uppfylld av ett lyckotillstånd.
  • Psykisk (själslig) integritet – ett enhetligt, icke splittrat JAG där olika psykiska egenskaper (psyke) hänger ihop på ett så kompletterande sätt att de upplevs som en helhet. Motsatsen är psykisk splittring det vill säga schizofreni.
  • Andlig integritet – när ens abstrakta idéer och/eller andliga föreställningar hänger ihop på ett så enhetligt och sammanhängande sätt att de leder till en stark övertygelse eller tro att man är beredd aktivt försvara den med handling, ibland även till priset av eget liv.
  • Moralisk integritet – innebär att en individ, grupp eller organisation av egen inre övertygelse inom ramen för ett humanistisk–etiskt system respekterar andra människors värde och är beredd att aktivt försvara deras rätt till okränkbarhet; kämpa mot orättvisor och maktmissbruk (civilkurage) trots eventuellt motstånd och negativa följder med fara för sitt liv eller social status.

Begreppet integritet kan även syfta på den offentliga personens förmåga att utöva sin makt, ledarskap eller annat inflytande på ett sådant sätt att den inte låter sig påverkas av sina egna intressen och/eller korrumperas.”

En person som visar tydlig integritet och därmed upplevs som en hel person blir allvarligt bemött, respekterad och lyssnad på. Motsatsen upplevs som hyckleri och även om det ibland kan vara väldigt provocerande (!) är det svårt att ta en sådan person på allvar. 

På Vardagsprat diskuteras just nu var gränsen går för hur mycket personlig information man lämnar ut på Internet. Jag tror inte att man kan fastslå en sådan gräns, den är olika från person till person. Man kan tänka sig två ytterligheter; å ena sidan en person som berättar hela sin livs historia och kanske visar bilder på sig själv naken, å andra sidan en person som bara diskuterar allmänna händelser, aldrig delar med sig av någonting om sig själv och definitivt inte visar hur hon eller han ser ut. Någonstans på skalan mellan de två har varje person sin gräns.

Ett beteende som upplevs som gränslöst, till exempel på Internet, återspeglas ibland i även andra aspekter av personens liv. Det behöver inte vara skadligt att berätta allt om sig själv på Internet, men om beteendet är generellt, det vill säga går som en röd tråd genom livet i stort, kan det å ena sidan indikera bland annat en bristande identitet och en dålig självkänsla och å andra sidan (därmed) försvåra livet för personen. 

Problemet uppstår om man även anser sig ha rätt att skriva om andra människors personliga uppgifter, där finns en rätt tydlig gräns anser jag och detta gäller även de egna barnen.

/Amo

Bedömningar – Mentala modeller

När människor försöker dra slutsatser från premisser som t ex involverar ”alla” och ”några” använder man ibland mentala modeller. Ibland är denna typ av problem svåra att lösa.

Tanken med mentala modeller är att man först konstruerar en mental modell av ett problem. Sedan fingranskar man modellen och försöker hitta vilka slutsatser man kan dra från modellens premisser. Tillslut kontrollerar man sina slutsatser genom att försöka hitta motexempel – modeller som är kompatibla med premisserna men inte med slutsatsen. Om ma inte hittar några sådana motexempel så kan man dra slutsatsen att slutsatsen är giltig.

Ibland kan premisserna visas med hjälp av olika modeller. Människor som försöker resonera om dessa premisser måste undersöka många modeller eller hålla koll på mentala modeller med frivilliga delar. Detta gör problemet mer svårlöst. Ju större antal modeller som behövs för att resonera igenom ett problem, desto sannolikare är det för felaktiga slutsatser.

Bedömningar – Slutsatser

Människans slutsatsdragning påverkas av en mängd olika saker. Man kan dra slutsatsen att mänskligt resonerande har sina felaktigheter och att det inte alls är särskilt konstigt att rasism och krigföring är så vanligt. Inte undra på att människor är så villiga att tro på telepati, astrologi och en hel uppsättning falska botemedel. Men om vi är så dåliga på att dra slutsatser, hur kommer det sig då att vi alls har överlevt? Forskningen menar att dessa felaktiga slutsatser är priset vi får betala för att överhuvudtaget fungera. Med hjälp av heuristiker (strategier som är effektiva och fungerar för det mesta) kan vi göra bedömningar som för det mesta blir korrekta – men inte alltid. Om vi skulle kräva att alla våra bedömningar blev korrekta då skulle vi inte kunna fungera. Man menar att det är dumt att söka ett optimalt beslut. Istället är det smartare att ta beslut som är tillräckligt bra – tillfredställande.

En annan slutsats som forskningen har dragit om människans slutsatsdragning är att människor faktiskt inte alltid gör missbedömningar. Ibland är vi faktiskt känsliga för till exempel base rate och inte alla beslut som grundar sig på frekvens beror på tillgänglighet i minnet. Liknande poäng kan göras om urvalsstorlek. Ibland är människor villiga att dra samma slutsatser av små urval som av stora, men ibland gör vi inte det. Tänk på följande dialog:

Allan: ”Jag har ett jättebra system för att välja lottnummer! Jag valde ett nummer igår, och jag vann!”

Linda: ”Men kom igen – det betyder inte att ditt system är jättebra; förmodligen hade du bara tur!”

Linda förstår mycket väl att man kan ha tur och att urvalet (att Allan vann en gång) var för litet. Ibland är helt enkelt människor bra på att bedöma och ibland inte. Ibland tar de in i beräkningen sådant som annars skulle få deras slutsatser ur kurs. I en undersökning får människor tänka sig att de har råkat på en ny fågel – en Shreeble – och den var blå. De tillfrågades då hur sannolikt det var att alla shreeble-fåglar var blå. På samma sätt får de tänka sig att de får se ett nytt ämne som heter floridium och när man värmer det så brinner det med en blå flamma. De ombeds berätta hur sannolikt det är att all floridium brinner med blå flamma. Till sist får de se en person från en tidigare okänd stam från en ö i Stilla Havet. Den personen är överviktig och försöksdeltagarna får berätta hur sannolikt det är att alla medlemmar från den stammen är överviktiga. Resultatet av denna undersökning blev att människor trodde att det var sannolikt att floridium alltid brinner med blå låga, lite mindre sannolikt att alla shreeble-fåglar är blå och minst sannolikt att alla människor i den nya stammen var överviktiga. Ibland blir människor påverkade av urvalsstorlek, ibland inte. Vi kan inte säga att människor är konsekvent dåliga på bedömningar.

Dessutom har vi ju upptäckt flera faktorer som förbättrar kvaliteten på vår slutsatsdragning – faktorer som verkar trigga vår statistiska kunskap, och särskild träning som minskar risken för felbedömningar. Denna träning hjälper oss förmodligen genom att göra de statisktiska principerna mer framstående i minnet och därför lättare att trigga. Träningen kan få oss att förstå att man kan tänka om en intervju som ett litet urval av information och kanske inte lita på det lika mycket som andra informationskällor som baseras på större urval. Träning. Felbedömningar är allestädes närvarande och ofta problematiska men träning kan hjälpa till att minska frekvensen av fel och ibland är det möjligt att vara både effektiv och korrekt. I vissa situationer förstår vi hur vi ska använda vår statistiska kunskap och hur vi ska justera för urvalssorlek osv. Allt detta betyder att slutsatsdragning är en färdighet, en färdighet som vi alla har till viss del men som kan förbättras med rätt träning och övning.

Agnosi

Agnosi är störningar i en persons förmåga att identifiera kända objekt. Agnosi orsakas av skador i occipitalloben eller i den bakersta delen av parietalloben. Visuell agnosi gör att en person kan känna igen en gaffel genom att känna på den, men inte genom att se på den.

Man kan också ha auditorisk agnosi och då kan man inte identifiera vem som pratar, men om man ser personen så vet man vem det är. Agnosi kan även sätta sig på luktsinnet så att man får svårt att känna igen dofter.

Problemlösning – Kreativitet

Wallace (1926) menade att kreativa tankar går genom fyra steg. I det första steget, förberedelse, hämtar problemlösaren information om problemet. I det andra steget, inkubation,  lägger problemlösaren problemet åt sidan och verkar inte arbeta på det. Enligt Wallas fortsatte dock problemlösaren att arbeta på problemet under detta steg, men omedvetet. I det tredje steget, illumination, växer några viktiga insikter eller nya idéer fram och banar väg för det fjärde steget, verifikation, i vilket man fastställer att den nya idén verkligen leder till lösningen av problemet och hanterar alla detaljer.

Det har dock visat sig att Wallaces teori om kreativitet har sina brister. I steget illumination till exempel, har det visat sig att människor ofta får känslan av en ”aha-upplevelse” oberoende om de verkligen har kommit på lösningen på problemet eller inte.

I steget inkubation, i vilket man lägger undan problemet en stund och inte ägnar det mer än omedvetna tankar. Många känner säkert igen fenomenet att man efter en stunds vila plötsligt kommer på lösningen på ett problem. Wallace tänkte sig därför att man omedvetet fortsätter att arbeta på problemet under ”pausen”. Men det är inte nödvändigtvis så, det skulle lika gärna kunna vara så att man löser problemet då man tar upp det igen. I försök så har man visat att det är osannolikt att man fortsätter att bearbeta problemet omedvetet. Andra försök har visat bättre problemlösningsförmåga efter en paus. Vissa forskare menar att pausen helt enkelt ger tillfälle att samla mer information. De kanske får en ledtråd under sin paus, eller så erbjuder pausen helt enkelt en fräsch start när de återvänder till problemet. Kanske har första försöket med problemet innehållit ett bestämt set och nästa gång de tacklar problemet så kan de göra det ur en annan synvinkel med andra taktiker.

Problemlösning – Experter

Det finns experter på problemlösning, och vad som skiljer dem från noviser är hur man ser på problem. Experter tänker på problem i termer av deras djupare struktur och noviser på deras ytligare egenskaper. Som ett resultat av det hittar noviser ofta bara analogier i minnet om de analogierna har en yta som är liknande det problem de försöker lösa. Så gör inte experter dock, de tänker på problem i termer av deras djupare struktur och typ av lösning istället för dess ytliga egenskaper. Experter använder alltså analogier mer än noviser och att använda analogier kräver en viss expertis inom rätt område. Att vara duktig på att hitta analogier hjälper därför inte inom alla områden. Experter vet mer om sitt område än noviser, de har ett stort antal exempel att hämta information från och de ordnar sin kunskap mer effektivt än noviser. Deras kunskap har mer korsreferenser så att varje bit information har associationer med många andra bitar. Det betyder att experter inte bara vet mer utan har snabbare och effektivare tillgång till vad de vet.

Experter använder sig ofta av metoden means-end och jobbar sig framåt mot målet, medan noviser ofta använder samma metod fast baklänges. De börjar vid målet och arbetar sig bakåt mot nuläget. Detta är särskilt tydligt då experten ska lösa ett problem de känner igen. Om experter inte känner igen ett problem så använder de också ofta means-end baklänges.

Om en experts kunskap inte kan appliceras på ett problem så försvinner expertens försprång mot novisen. Experter har heller inget försprång på att lösa problem utanför sitt ämnesområde.

Problemlösning – Analogier

När man ska lösa ett problem blir man påmind om ett annat problem som redan är löst och kan då, genom analogi, förstå hur man ska lösa det aktuella problemet. Detta är då endast möjligt om man har relevant tidigare erfarenhet som kan ge en bas från vilken man kan dra analogier. Analogier använder specialiserad kunskap – kunskap som är relevant för just det problem som man har framför sig. Många författare har hävdat att förmågan till analogisk tolkning är ett centralt intellektuellt verktyg.

Det verkar dock som om människor behöver få ledtrådar om att någonting kan användas som en analogi för att lösa problemet. Spontan användning av analogier är ovanligt. Detta beror på hur människor söker i minnet när de letar efter en analogi. Om man ska lösa ett problem med en tumör så frågar sig människor vad de vet om tumörer. Detta hjälper dem att minnas andra situationer som de har tänkt på eller lärt sig om tumörer, men de kanske inte hjälper till vid just det problemet. Analogier som kunde hjälpa till vid ett problem kanske är svåra att minnas eftersom de inte har med problemet att göra alls, och plockas därför inte fram ur minnet.

För att skapa eller förstå en analogi måste man komma bakom de ytliga egenskaperna av ett problem och istället tänka på de principer som styr problemet. Människor kan använda analogier bara om de kommer på hur de ska kartlägga ett tidigare fall och använda den kartan på det nya problemet. Detta kartläggande är komplicerat och kräver insikt i både det nuvarande problemet och också i det analoga problemet i minnet.

För att underlätta användningen av analogier i problemlösning kan man försöka att istället för att tänka på de ytliga egenskaperna i problemet, tänka på vilka principer som styr problemet och hitta analogier med liknande strategier i minnet. Man kan också koncentrera sig på ett problems djupare struktur redan från början istället för att titta på problemets ytligare innehåll. På det sättet kan man lättare hitta effektiva analogier och använda sig av dess kartläggning på det aktuella problemet.

Två analogier verkar dessutom fungera bättre för att människor ska förstå att använda dem på ett nytt problem. Om man får ta del av två analogier med samma principer gör det att människor lättare fokuserar på själva principerna istället för de ytligare egenskaperna.

Det är alltså viktigt att vara uppmärksam på ett problems struktur snarare än dess yta, om man ska bli bra på problemlösning. Man kan då jämföra problem med varandra, dra paralleller och söka efter likheter för att träna på detta.

Problemlösning – rigidt tänkande

Functional fixedness är en tendens att vara rigid I hur man tänker på ett objekts funktion. Om man är fixerad så kan det vara svårt att lösa ett problem.

Einstellung betyder ungefär ”inställning” på tyska och kan förklaras genom följande exempel: Du får först tre burkar: A, som är 18 cl stor; B, som är 43 cl stor; C, som är 10 cl stor. Du har tillgång till hur mycket vatten du vill och också en stor hink. Din uppgift är att hälla exakt 5 cl vatten i hinken. Hur gör du det? Lösningen är att fylla den största burken och sedan hälla från den till den mellersta burken och sedan från den två gånger i den minsta burken.

Om försöksdeltagare får lösa det här problemet och sedan får samma sorts problem igen flera gånger  blir de blinda för andra lösningar som kan vara mer direkta och effektiva för andra problem. På ett sätt är det smart att använda en strategi som fungerar, men det kan göra att man anstränger sig för mycket för att lösa problem som har en mer effektiv lösning.

Problem-solving set är då människor tar sig an ett problem från början med vissa antaganden om hur problemet bör lösas och vilka strategier som kommer att vara produktiva. Detta ”set” kan vara till hjälp för att starta problemlösningen, men om det visar sig vara fel metod så blir problemlösningen lidande.

Problemlösning – Starka metoder

Strategier som tillämpas på generella problem och löser alla möjliga problem, kallas Svaga metoder. Det är metoder som har generella principer och som kan tillämpas på alla möjliga vardagsproblem. Dessa metoder har lett till datormodeller som kan lösa en intressant mängd problem.

I vissa fall behövs emellertid, förutom den flexibla och vitt användbara heuristiken, speciell kunskap.

En stark metod är Analogi. När man ska lösa ett problem blir man påmind om ett annat problem som redan är löst och kan då, genom analogi, förstå hur man ska lösa det aktuella problemet. Detta är då endast möjligt om man har relevant tidigare erfarenhet som kan ge en bas från vilken man kan dra analogier. Analogier använder specialiserad kunskap – kunskap som är relevant för just det problem som man har framför sig. Många författare har hävdat att förmågan till analogisk tolkning är ett centralt intellektuellt verktyg.

Problemlösning – Svaga metoder

En del problem är generella och kräver generella förmågor och strategier för att kunna lösas, förmågor och strategier som är tillgängliga för oss alla. Detta är svaga metoder och de kan lösa en hel mängd problem.

En svag metod är den så kallade Hill-climbing strategy. Man tänker sig här att man är på väg att bestiga ett berg. Man vet att man behöver gå uppför, för att nå toppen så så fort man kommer till ett vägskäl så väljer man stigen som leder uppåt. Den här problemlösningsmetoden fungerar så att man vid varje alternativ väljer det alternativ som tar en närmare målet. Man kan tänka sig att man försöker hitta källan till dålig lukt i huset. Man går från rum till rum och väljer den riktningen som har starkast lukt.

En annan svag metod är means-end analysis. För att använda den metoden börjar man med att jämföra nuvarande läge med målläget och frågar ”Vilka tillgångar har jag tillgängliga för att komma dit från där jag är nu?”. Ett exempel kan vara att man vill ta sin son till dagis. Vad är skillnaden mellan vad jag har och vad jag vill ha? Jo, distans. Hur ändrar jag på distansen? Min bil. Min bil fungerar inte, vad behövs för att få den att fungera? Ett nytt batteri. Vad har nya batterier? En bilverkstad. Jag vill att bilverkstaden ska sätta in ett nytt batteri; men bilverkstaden vet inte det. Vad är problemet? Kommunikation. Hur kommunicerar jag? En telefon… osv. Metoden Means-end låter en dela upp problemet i flera smådelar och genom att lösa dessa, ett i taget, löser man det stora problemet.

En tredje svag metod är att lösa problem genom att fokusera på målet snarare än på sitt nuvarande läge och sedan arbeta sig baklänges från målet. Man använder sig här av metoden Means-end men baklänges och frågar sig hur målläget mer kan likna det nuvarande läget.

Problemlösning – Problemrymd

Problemrymdsteorin startar med ett initialt läge som inkluderar den kunskap och de resurser man har då man startar. Den arbetar sig sedan mot ett mål. Problemlösaren har ett antal operander – verktyg eller handlingar som kan ändra det nuvarande läget och det är med dessa operander som problemlösaren försöker flytta sig från det initiala läget till mål-läget.

Det finns dessutom en rad begränsningar som gör vissa alternativ ogiltiga. Givet det initala läget, operanderna och begränsningarna finns det ett begränsat antal mellanliggande lägen som man kan nå på väg till målet. Man kan säga att dessa lägen kan ritas som ett träd där varje steg leder till fler grenar. Alla dessa grenar tillsammans bildar en problemrymd.

Exemplet nedan visar ett klassiskt problem och hur dess problemrymd ser ut.

.

Problemlösning – Bilder

Bilder kan hjälpa till vid problemlösning genoom att klart visa spatiala positioner och relationer.

Mentala bilder kan modifieras lättare än diagram, man kan förändra former och flytta på mönster till exempel. Om ett problems lösning handlar om rörelse så kan mentala bilder därför vara mer effektiva än diagram som ju är statiska.

Det krävs dock en viss ansträngning för att skapa och upprätthålla mentala bilder och den ansträngningen kan avleda uppmärksamheten från själva problemet. Detta är en av fördelarna med bilder och diagram. Komplicerade eller väldigt detaljerade former kan också vara svårt att skapa sig en mental bild av.

Mentala bilder skapas alltid med en speciell förståelse för hur den uppfattade formen är organiserad och det kan skapa gränser för vad som kan upptäckas inom en bild.

En bild på ett papper eller liknande är emellertid öppen för många tolkningar. Den är inte skapad med någon förförståelse från personen som ska lösa problemet. Det finns då därför inga hinder för att tolka bilden på ett nytt sätt. Det är därför ofta användbart för en problemlösare att rita en bild baserad på en mental bild av problemet. Denna externa representation kan låta personen upptäcka nya saker som inte var möjliga med den mentala bilden även om de två antas avbilda samma sak.