Jag satt på terrassen med en kopp thé

och lät tankarna flyga fritt. Det var kyligt, mulet och grådaskigt, lite snålblåsigt – skånskt decemberväder. Då händer det som alltid händer. Du står framför mig, ljuvligt leende, och jag fylls av värme och ljus. Kärlek.

Älskling jag längtar efter dig. Jag vill se dig i verkligheten. I köttvärlden! Ha dig! Nu!

Fyra dagar kvar. Jag kommer att härda ut, det vet jag, men det känns inte så just nu.

Jag krymper!

Jag kände det imorse, direkt efter att jag vaknat, alltså att jag hade krympt. Jag kastade av mig täcket och betraktade skräckslaget min lekamen (sover naken), och kunde inte tro mina ögon – jag var mindre än hälften så lång som när jag lade mig igår kväll! Jag konstaterar att det är fråga om en proportionell krympning, som tur är, så jag ser exakt likadan ut som innan, fast bara mycket mindre. Vad hade hänt i sömnen? Varför hade jag förvandlats till en liten människa? Sov jag ännu? Var det bara en mardröm? Jag nöp mig hårt – nej, det gjorde ont och jag var vaken, och krympningen fortsatte oförtrutet!

Förtvivlat letade jag efter någon orsak, något utslag eller sjuklig defekt, men fann inget. Modigt hoppade jag ner på golvet, klev över tröskeln och ut i badrummet för att ta mig en titt i spegeln. Dörrhandtaget satt högt upp, men jag ställde mig på tå, nådde upp med fingertopparna och lyckades öppna dörren, och tände ljuset för att beskåda eländet.

Jag hade blivit en dvärg i sömnen. En mycket liten dvärg! Obegripligt!

Jag har en blå pall i badrummet, som jag ställde mig på för att nå upp till handfatet. Även dvärgar måste ju raka sig. Det var då jag såg demonen, orsaken till hela debaclet, flina mot mig där inifrån mina bruna ögon – själens spegel. Jag såg avunden och missunnsamheten, det oöverträffade medlet för alla som vill bli till en liten människa… eller till en gris (svin). Brrrr!

Motmedlet är generositet, kärlek och omtanke, kom jag på vid frukost. Funkar ganska hyfsat även om tillfrisknandet går lussakta. Men nu har jag iallafall vuxit till 1,30…

När är en man attraktiv?

Jag ser att många söker på ”När en kvinna är attraktiv”. Public har skrivit ett inlägg om det och många läser det inlägget. Men när är en man attraktiv?

Jag blundar nu och funderar på vad det är som gör att Public är så oemotståndlig. Han är det, för mig är det bara ett faktum, men exakt vad är det som gör det?

Jag ser honom framför mig nu, glad, självsäker, så jäkla snygg. Ögon som penetrerar mig (bruna och galet vackra), händer som håller mig hårt och girigt. En tankfullhet ibland, sårbar och känslig. Och så detta att han ständigt överraskar mig. Han överraskar mig med sin fördomsfrihet vilket är så fantastiskt befriande. Jag lär mig av honom, och när jag ser tillbaka på inlägg jag skrev för ett år sedan så inser jag hur jag har förändrats. Jag har flyttat på mig och har en annan utsikt nu, ser saker från en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Är det inte underbart med människor som kan ge en det?

En attraktiv man älskar sig själv och kan därför ärligt älska andra. Det finns inget fåfängt i det, bara en självklarhet och en orubblig tro på sig själv. Inte så att han inte kan erkänna fel, utan en tro på att han är bra med de felen. En attraktiv man älskar passionerat och är mycket, vill mycket. Han bullrar och tar plats men ger allt av sig själv. Han är inte rädd att öppna sig eller släppa på garden. Det finns inte ett uns snålhet eller gnetighet i en attraktiv man, och ingen avundsjuka. Han gör vad han vill, lever som han lär, är ärlig och sann och tar vad han vill ha. Han skaffar sig det liv han vill ha och gnäller inte. Det är manligt, förlåt, men det är det.

En attraktiv man får en kvinna att njuta, och att känna sig kvinnlig och älskad. Jag har aldrig känt mig så kvinnlig eller så älskad som nu. Jag har aldrig njutit som nu, både mentalt och fysiskt.

Att älska är viktigt när man älskar. Jag älskar.

/Amo

Grace – Ingen kan älska som vi

Ingen kan älska som vi, så sant som det är sagt…

Jag lämnar ensamheten bakom mig
Någonstans
Som om den inte fanns
Den första resan tar jag inom mig
Slår upp mina ögon
För en annan värld

Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi

Bortom låsta portar finns ett lyckans land
En ändlös tid av kärlek trevar sig fram

Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi

Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi

Ingen kan älska
Ingen kan älska
Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi
Ingen kan älska som vi

Ingen kan älska
Ingen kan älska
Ingen kan älska

Ett år

Jag minns så väl hur jag kände, den där gången för ett år sedan då jag skrev inlägget Och nu. Jag ville göra en krok att hänga upp en diskussion (med dig) på och hittade inget bättre än den här fåniga hästen. Vilken tur att du tog den kroken älskling. Jag har lagt in hela vår konversation, som sträcker sig över tre dagar, i en egen meny som heter Jubileum.

Retarded Running Horse

Jag älskar att se hur vi flörtade och kände på varandra. Jag minns att jag la ner mycket tid och energi på mina svar till dig. Jag minns hur ivrigt jag längtade efter dina svar till mig, och hur lycklig jag blev när jag läste dem. Det var som att öppna en present och upptäcka att det faktiskt var någonting helt fantastiskt – bättre än man någonsin kunnat önska sig. Jag minns att jag läste med ett stor flin i ansiktet, läste om och om igen och bara njöt. Kunde det vara sant? Ditt sista inlägg, Kritik och Självkritik gjorde mig fullständigt övertygad om att jag i dig funnit en förunderlig skatt.

Jag minns att jag läste det flera gånger och inte kunde sluta le. Jag sa till mig själv: ”Sluta nu. Det är nu du kan stoppa det här. Låter du det gå ett enda steg till så är det kört.

Jag svarade:

Och så var det för alltid försent att backa. Från och med den stunden släppte jag alla förtöjningar och lät dig fylla mig som en varmluftballong som bara vill lyfta och flyga iväg. Jag lät mig hänföras och falla fullkomligt fritt, helt utan kontroll – herregud vi hade ju inte ens sett varandra än!

Igår skrev du ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”; ett citat från Hamlet. Vet du att du är en skatt? Du är min hemliga skatt. Jag vill flyga som våra ord (för de gör det), upp med dig; så som jag gör när vi träffas. Upp mot himlen flyger vi då.

Efter tråden om hästen kom fler trådar som det nästan bara var du och jag som skrev i. Det var så underbart, och som vi skrev via Alias! Vi sparade våra pm i en wordfil, eftersom Alias krävde att vi rensade inkorgen så ofta. Älskling, det dokumentet är långt över tusen sidor. Det börjar med ett pm från den 22 oktober 2010. Sedan följde pm på pm och för mig är de oförglömliga. (pm:en är något redigerade för att inte bli alltför avslöjande)

Från: public.service
Till: mom
Skickat: 2010-10-24 13:04
Rubrik: Kära mom!
Jag är stum av beundran! Jag knäfaller framför dig, sätter din fot på min nacke och erkänner att du är min överman. Kära mom, jag ger mig, och är stolt och överlycklig över att dväljas i din skugga. Jag tror faktiskt jag är lite förälskad i dig. I alla fall i din rappa tunga, som jag inte tvekat att kyssa om du bett mig. Mwaaaa!

 Från: mom
Till: public.service
Skickat: 2010-10-24 13:17
Rubrik: RE: Kära mom!
Ha! Du vill bara uppmuntra en catfight! Det behövs nog inte, det blir det ändå 😉

 Från: mom
Till: public.service
Skickat: 2010-10-25 12:07
Rubrik: RE: RE: RE:
Tänk om jag är full med bölder och stor som ett hus. Tänk om jag har stödstrumpor och måste gå sidledes genom dörrar?
Det spelar ingen roll eller hur? Det är skönt att få prata med någon som man tycker om bara för personens tankars skull.

 public.service
mom
2010-10-25 kl 12:33
Nej jag vet inte om du har böldpest, haha, eller om du är stor som ett hus. Är du, haha? Men eftersom jag troligen aldrig kommer att få ge dig en godnattpuss, så who cares? I mina tankar är du vacker och åtråvärd. Det räcker väl eller hur? Puss på dig.

Så var det i början, det var en sådan fantastisk upplevelse att prata med någon som med språket allena kunde få mig att känna mig så förälskad.

Sedan skickade vi bilder och då blev det ju allvar, eller hur älskling?. Slutligen träffades vi äntligen den 28 januari. Älskling, när jag åkte ifrån dig efter den natten visste jag att du skulle förändra mitt liv. En sak är att älska någons själ, någons intelligens, humor och värme så som jag gjorde innan vi träffats – en annan är att inse att man inte kan leva utan att ha den personen invid sig, alltid. Hur många gånger har vi träffats nu? Jag har tappat räkningen. Vi pratar så mycket vi kan i två veckor och sedan måste vi ses. Då pratar vi inte så mycket… har du märkt det?

Jag åtrår dig våldsamt. Den kärlek jag har till dig är djupt innerlig och jag känner den med hjärnan. Men den är även rödglödgat passionerad och fysisk.

Jag är alltid medveten att du är nära, din närvaro lämnar mig aldrig. I dig har jag ett mått på varje man, på alla; i din kärlek ett mått på allt som ska komma. Inte på så sätt att resten av världen känns märklig för mig, tvärtom, din kärlek gör den tydlig; Jag ser klart hur människor är, vad de planerar, önskar sig och njuter av; Jag unnar dem det de har, men att jämföra med vad jag har är en hemlig njutning för mig eftersom det jag har är en ojämförlig skatt. Du.

Den bästa dagen

Idag är jag hungrig och törstig – jag har längtat länge. Två veckor känns som ett halvår, dagarna segar sig fram och idag är den dag som är allra längst. Har Gud stannat upp solen igen? Vad är det som händer med tiden? Har den slutat gå? Visst älskar jag vägen [till dig], men målet är ju så överjordiskt ljuvligt. Den här dagen är den längsta, men också den bästa, för det är en dag av törst och vetskap om att jag snart ska få dricka mig otörstig. Sista strofen älskling…

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

*    *    *

Nätflört

Tänk, för elva (11) månader sedan…

*    *    *

Från: public.service
Till: mom
2010-10-24 13:04
Kära mom!
Jag är stum av beundran! Jag knäfaller framför dig, sätter din fot på min nacke och erkänner att du är min överman. Kära mom, jag ger mig, och är stolt och överlycklig över att dväljas i din skugga. Jag tror faktiskt jag är lite förälskad i dig. I alla fall i din rappa tunga, som jag inte tvekat att kyssa om du bett mig. Mwaaaa!
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000057&conference=500000000000065&posting=19500000005773936

Från: mom
Till: public.service
2010-10-24 13:17
RE: Kära mom!
Ha! Du vill bara uppmuntra en catfight! Det behövs nog inte, det blir det ändå 😉

Från: public.service
Till: mom
2010-10-24 13:37
RE: RE: Kära mom!
Ja och nej. En cat-fight vore ljuvlig att beskåda, visst, så är det ju, men mest för att jag vill se dig som segrarinna, du min underbara lejoninna.
PS. Hade jag fått pussa din tunga? DS.

Från: mom
Till: public.service
2010-10-24 14:47
RE: RE: RE: Kära mom!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det. Visst kan du få det, här: 😛

*    *    *

Den tungan har jag kysst tusentals gånger nu. Kunde du tro det då?

Amo-pusslet

Jag har förstått att många följer våra inlägg och läser dem noggrant. Det tycker jag är roligt och det är ännu roligare när ni kommenterar. Några verkar ha undrat hur vi kunde skriva inlägg samtidigt som vi hade vår träff i fredags, och tolkar det som att vi bara låtsas att träffas. Nu var det så att en av oss blev förkyld med feber och frossa på torsdagen, så förkyld att det kändes fel att träffas på fredagen. Vi sköt därför vår träff till tisdag, men underlät att informera er alla om detta eftersom vi inte trodde att det fanns ett så stort intresse för denna detalj.

Nu vet ni hur det ligger till, och behöver inte spekulera mer kring det. Det kan faktiskt hända att jag skriver ett inlägg fast vi träffas, eftersom jag ofta surfar från min telefon.

Jag funderar faktiskt ibland på hur många av de gamla Passagenmänniskorna som fortfarande går in här och läser. Kanske en liten hängiven skara, några positiva och några negativa. Ni som är kritiska till allt som görs på bloggen i allmänhet och till mig och Public i synnerhet, varför kommer ni hit? Varför läsa denna, i ert tycke, fullkomligt värdelösa blogg (”Sammitask” som Emils pappa sa)?

Jag vet att både jag och Public har retat upp människor under vår tid på Passagen. Vi gillar oss själva alldeles för mycket och säger det alldeles för ofta och för tydligt. Vi är bra, så är det ju bara. Vi är båda väldigt älskade av människor runt om oss i verkliga livet, och de som möter oss tycker för det allra mesta väldigt bra om oss. Vi är positiva och väldigt öppna, tycker om att ha roligt och njuta av allt som livet erbjuder. Vi tycker om kunskap och är alltid vetgiriga. Vi har båda en glupande aptit på livet.

På nätet verkar detta slå an en sträng av oljud inuti vissa människor. Det skorrar falskt tror jag. Låter som skryt och skrävel, ljug och påhitt. Sådär löjligt förälskad är väl ingen, ingen håller på sådär och löjlar sig offentligt! Jo, det händer. Mig hände det någon gång mitten av oktober förra året, alltså att jag tappade alla koncept. Jag satt vid datorn och bara log och log och kunde inte sluta. Som en fåne.

Jag har inte slutat le än. Många är ni som är övertygade om att jag verkligen är en fåne också. Många var ni som beskrev mig som en gammal frigid nucka. Många är ni som då tyckte att jag framstod som en skolfröken med besserwisserkomplex, och jag lät er hållas. Det går liksom inte att börja bestrida sånt med hedern i behåll.

Kan det vara så att en människa har flera sidor?

Jag är fortfarande samma männska som då. Fortfarande älskar jag språket, fortfarande avskyr jag vissa företeelser i samhället som t.ex. Idol och tatueringar, vuxna som inte vill vara vuxna och barn som tvingas att vara det. Skolan som är på glid och en allmän antiintellektuallism som sprider sig som en löpeld. Men jag är numera förälskad. Det är enda skillnaden även om den vänt upp och ner på mig. Jag älskar denne man av hela mitt hjärta. Hela honom älskar jag, hans känslojag och tankejag och fysiska jag. Han är mustig. Mustig i sitt intellekt och mustig i sina känslor.

Kanske är det inte så konstigt att det är svårt att tro på att vi är ärliga i varje ord vi skriver. Det är nästan för bra för att vara sant. Hur kan jag, som var så torr och fnöskig och gammalmodig, plötsligt bli full av kärlek och kåthet? Svaret är att ni varken kände till vem jag var före eller efter mitt möte med Public. Ni såg bara det jag skrev på Vardagsprat, ni såg inte mig. Jag har läst så många beskrivningar av mig, ”psykologiska analyser”, nidbilder, skämt och alla andra möjliga försök till att få fatt på min person. Jag förundras ibland, men för det mesta inte. Faktiskt.

När jag började skriva förra året, var det för att jag hade en massa som jag ville få ur mig, ärligheter som ville ut. Jag tyckte att det var skönt att kunna skriva precis det jag tycker, utan omskrivningar. Utan att behöva vara finkänslig. Det blev ju som det blev, kan man säga och är väl kanske en förklaring till att det är så spännande att lägga mitt pussel. För det är ju det som görs, det är helt tydligt. Amo-pusslet.

Att få leva

Min älskade, jag vill att du ska förstå att inom mig finns det gitarrsträngar, och när det blir ”rätt” då vibrerar de så att det bränner innanför mina ögonlock och jag vill gråta av glädje över att få leva. Med dig blir det rätt hela tiden.

Lycka och kåthet

Jag tillhör dem som oftast är nöjd med tillvaron. Ja, man kan säga att jag nästan alltid är lycklig. Visst är jag priviligierad, jag vet, och jag tackar mitt öde för det. Ofta.  Varje dag. I livets tombola drog jag en vinstlott – ja, jag är lyckligare än de allra flesta.

Ibland, allt oftare det senaste året, har jag förutom denna lyckokänsla dessutom insett att jag blir kåtare och kåtare. Väldigt kåt. Och nu den senaste veckan nästan outhärdligt kåt. Det är inget jag beklagar mig över, tvärtom, jag välkomnar detta. Det är skönt att vara, särskilt när objektet för min åtrå också välkomnar den. Min kåthet alltså.

När man insett det, alltså känner så tydligt att man både är lycklig och kåt, då blir det en märklig sammansmältning av de båda sinnesstämningarna. Vad kallas det? Finns det en korrekt benämning? Man vill ju gärna veta… Älskling vet du?

(det här inlägget kommer jag nog att radera inom kort, för vad har andra med detta att göra, kan man undra)