Vatikanens hemliga arkiv

Vatikanens hemliga arkiv  är en fantastisk historisk, religiös och kulturell skattkammare. Det ligger intill Vatikanmuséerna, och ingången är Porta di Santa Anna på Via di Porta Angelica. Arkivet innehåller alla handlingar som utfärdats av den Heliga stolen, men även statliga dokument, brevväxling, räkenskapsböcker med mera.

Vatikanens hemliga arkiv  har varit omtalat i hundratals år. Secretum i det latinska namnet Archivum ”Secretum” Vaticanum betyder inte ”hemlig”, utan kommer av ”secretarii”, sekreterare. Sedan 1881 är stora delar av arkivet öppet för forskare med tillstånd. Idag får de visserligen nöja sig med att se dokumenten på cd-rom, helt enkelt för att originalen är för ömtåliga. Vatikanens hemliga arkiv består av nästan 85 kilometer hyllor med 35,000 volymer med miljoner dokument.

Det finns andra arkiv i Vatikanen, t.ex. Apostolic Penitentiary, som innehåller hemliga påvliga dokument som aldrig offentliggörs, eftersom ingen får avslöja det som erkänts under bikt, eller vilka hemliga synder som påvarna fått förlåtelse för av sina biktfäder.

Nu i februari till september visas för första gången ett hundratal originaldokument för den breda allmänheten i utställningen Lux in Arcana. De äldsta dokumenten kommer från 700-talet. Bland de dokumenten finns historiska skatter som:

  • Ett brev från 1246 från Djingis Khans barnbarn, mongolkejsaren Khan Güyük. Han uppmanar påven Innocentius IV ”och alla hans kungar” att komma till Asien och betyga sin vördnad och visa underkastelse, ”annars får du en fiende på halsen”. Det är kanske det äldsta bevarade dokumenten med det mongoliska skriftspråket.
  • Martin Luthers bannlysning
  • Henrik VIII:s skilsmässopapper
  • Den katolska skotska drottningen Mary Stuarts brev, i vilket hon varnar påven för förrädare bland kardinalerna. Mary skrev brevet bara några månader innan hon halshöggs den 8 februari 1587 på order av hennes kusin, drottning Elisabeth I.
  • Brev från Michelangelo
  • Traktatet den 1 juni 1654 mellan den svenska drottning Kristina, och riksdagen, riksrådet och prins Carl X Gustav om att hon abdikerar, beseglat med ett trettiotal underskrifter och flera hundra vaxsigill.
  • Påven Alexander VI:s välsignelse av Spaniens och Portugals kolonisering av Nya världen
  • Handlingar från rättegången mot Galileo Galilei 1633.
  • Ett tackbrev skrivet på en bit bark daterad ”där det finns mycket gräs, i månaden med mycket blommor” (den 21 maj 1887 vid Grassy Lake, Ontario, Kanada). Det är Ojibway-indianerna som tackar ”Den store bönemästaren” (påve Leo XIII) för att han skickat en biskop till dem.
  • Ett brev som Hitler fick från påve Pius XI 1934.  De som hoppas få se dokument som avslöjar sanningen om Pius XII:s förhållande till Nazityskland blir besvikna. Dokument från 1939 och framåt förblir hemliga åtminstone till 2014, eftersom de 2,500 volymerna och 15,000 kuverten först måste katalogiseras och förberedas.

Constitutum Donatio Constantini (observera att kejsaren knäfaller, haha)

Själv skulle jag vilja se alla handlingar som berör ”Den Konstantinska Donationen”, som är ett förfalskat edikt i vilket den förste kristne romerske kejseren Konstantin den store gav enorma privilegier till biskop Sylvester i Rom, för att denne döpt honom och på så sätt botat hans spetälska. Donationen gav påven makt och myndighet i evinnerlig tid över alla kyrkor som kejsare Konstantin den Store grundat, och därtill Rom, hela Italien, en mängd västliga provinser och städer, samt besittningar i Judéen, Grekland, Asien, Trakien och Afrika. Påvarna har därefter åberopat förfalskningen som argument för att alla världsliga härskare ska underkasta sig deras vilja.

Redan 1440 bevisades att dokumentet omöjligen kan ha författats 324. Idag menar man att det istället skrevs omkring 752 under påven Stefan III:s pontifikat. Pennan hölls sannolikt av Kristoforos, det påvliga kansliets notarie. Det finns några avslöjande bevis i själva handlingen: Konstantin döptes nämligen inte på det sätt som sägs i donationen, utan först på sin dödsbädd, vidare talas det om staden Konstantinopel och om påvar, trots att staden då hette Nea Romi, och det inte fanns några påvar vid den tid då den falska urkunden sägs ha tillkommit.

Nordisk Familjebok om svenskarna

Nordisk Familjebok har även gjort sig skyldig till några omdömen om svenskarna. Jag ska i mån av tid och lust fylla på med några sådana urklipp ur artiklarna, och rör mig lite försiktigt från söder och norrut.

Vi börjar med ett urklipp om skåningarna, av vilka det finns otaliga berömdheter:

I den följande tiden [efter år 1157] märkes i Skåne en kraftig opposition mot konungadömet och kyrkan, hvilka båda voro stadda i stark utveckling och verkade i riksenande och kultiverande riktning. Motståndet i Skåne betingades af en stark provinsiell partikularism och en viss därmed sammanhängande, på samhällsförhållanden af mera primitiv natur grundad motspänstighet mot påtvingandet af ett fullt genomfördt katolsk-kyrkligt system, öfver hufvud gör Skåne vid denna tid ett i åtskilliga afseenden mera ålderdomligt intryck än det öfriga Danmark, liksom också dess befolkning då och långt senare var af ett mera hårdt och stridbart kynne än de andra landskapens.

Och här ett urklipp om blekingen:

Blekingsborna buro i äldre tid namnet Blekings-farare och hafva sedan gammalt haft rykte om sig att vara trotsiga, häftiga och våldsamma. Detta lynne får åtminstone delvis sin förklaring i den mellanställning de såsom gränsbefolkning tvungits intaga under det förflutnas fejder.

Några träffande rader om smålänningen. Jag undrar om det stämmer (jag har faktiskt alltid tyckt att de var en aning småsluga).

Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifvet. Till smålänningarna räkna sig i allmänhet icke kustlandets inbyggare.

Helt kort om värmlänningen:

Befolkningen har länge vitsordats som fridsam, allvarlig, arbetsam och redlig.

Lite fylligare om dalkarlarna:

1177 drog den norske konungen Sverre på flykt från Norge genom öfre Dalarna, och det berättas, att befolkningen där då ännu var hednisk. I Skeninge kyrkomötes beslut af 1248 omtalas emellertid Väster-Dalarna i sådant sammanhang, att däraf kan slutas, att kristendomen då någon tid där varit rådande. Ännu under ett par århundraden bodde dock dalfolket tämligen isoleradt i sina älfdalar och på sina malmberg. Därunder utvecklades de speciella karaktärsdrag, som än i dag utmärka Dalarnas befolkning. Under hårdt arbete för förvärfvandet af ett knappt uppehälle blefvo de härdade och kraftiga. Fria från allt stormannavälde, voro de ett själfständigt och frihetsälskande folk af själfegande bönder och myndiga bergsmän, som lärt att lita på sig själfva och ej ville tåla främmande herrar. Det var denna frihetskärlek, som vid flera tillfällen förmådde dalkarlarna att gå i spetsen, då det gällde att befria Sverige från utländskt förtryck. Den dref dem äfven stundom till resning mot deras lagliga öfverhet, då dess påbud med rätt eller orätt ansågos träda landskapets häfdvunna friheter för när.

Jag har inte lyckats finna något omdöme om stockholmarna i Nordisk Familjebok, och tvingas därför att hänvisa er till en annan källa (dem är bara att bunta ihop…)

Är du nyfiken på vad Nordisk Familjebok har att säga om lapparna får du klicka här.

Nordisk Familjebok om lapparna

Nordisk familjebok är en fantastiskt encyklopedi. Första upplagan kom ut 1876-1899, och den andra upplagan, Uggleupplagan, 1904-1926. Redaktörerna var lärda och vissa allmänt kända, bland annat skrev August Strindberg artikeln Djefvul i första upplagan.
Självklart är artiklarna föråldrade och bör bara betraktas som kuriosa, men vissa är rent av fördomsfulla och grovt felaktiga. Ganska intressant är hur man för 100 år sedan såg på olika folkslags karaktär och särdrag. Här är ett exempel:

*    *    *

Lapparna äro vanligen glada, vänliga och godmodiga människor, som för det mesta utmärker sig för snabb uppfattning och stor liflighet. Umgänget med en mängd olika människor ger också ofta fjällapparna en viss världsvana. Någon ståndsskillnad förekommer ej bland dem och är lika okänd äfven i förhållandet till andra nationer. Den ofta hörda beskyllningen för misstänksamhet visar sig, om man kan tala och umgås med dem, ej vara synnerligen grundad. De äro i allmänhet sparsamma och försiktiga i affärer. Ärligheten är god; i åtskilliga trakter är dock rentjufveri ett svårt ondt.
Nykterheten är numera, åtminstone i vårt land mycket tillfredsställande och äfven i öfrigt stå lapparna i sedligt afseende ganska högt, utan att dock både svårare och lindrigare brott äro alldeles okända bland dem. Renligheten är, åtminstone vid tanke på de svåra förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt tillfredsställande; i de nordligaste trakterna är det dock mycket sämre beställdt med den.
Lapparnas vanligaste fel brukar vara klen energi och bristande fasthet. Alltför lätt resignera de under fattigdom och elände, och alltför ofta saknar de kraft att rycka upp sig ur iråkade olyckor, vare sig dessa äro själfförvållade eller icke. Lika flitiga och uthålliga som många äro, lika lata och liknöjda äro andra, och enär fjällapparnas arbete alltid i viss mån måste vara ömsesidigt, fördärfvas ej sällan renskötselsförhållandena i en hel trakt därigenom, att en del af nomaderna försummar sina plikter. I förhållande till den högre bildning som kommer en och annan till del, visar sig också ofta bristande fasthet på ett olycksdigert sätt.

*    *    *

Jag undrar hur dagens samer ser på den beskrivningen. Vi i Skåne betraktar för övrigt alla svenskar norr om Hallandsåsen som samojeder, och de ser visst oss som danskar, har jag hört. Vilket ju är helt fel – Vi är inga danskar, vi är skåningar. Basta!

Vad Nordisk Familjebok har att säga om befolkningen i några svenska landskap kan man läsa om här. Allt stämmer säkert än idag…

Kulturarvslyftet

Alliansregeringen kommer i höstbudgeten med ett förslag som ska ge 4,400 nya jobb till Sveriges kulturarbetare. Riksantikvarieämbetet ska sköta administrationen, och avgör vilka projekt man ska satsa 800 miljoner kronor på de kommande tre åren.

Arbetsnamnet är Kulturarvslyftet, som är en satsning på digitalisering, inventering och kulturvård inom regionala, kommunala och statliga kulturinstitutioner, samt ideella föreningar. Satsningen är inriktad på utförsäkrade och dem med nedsatt arbetsförmåga, som ska utföra de kulturjobb ”som annars inte skulle ha blivit utförda”.

Socialdemo­kraterna kallar det en kopiering av deras Access-satsning. Efter valsegern 2006 beslöt Alliansregeringen att fortsätta denna satsning, och avsatte sammanlagt 673 miljoner kronor 2006–2009. Arbetslösa akademiker fick 80 % av Accessjobben.

Alla är dock inte nöjda med regeringens initiativ. Konstnärernas riksorganisation (KRO) och Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) protesterar, och menar att pengarna borde satsas på sådant som de själva sysslar med (surt, sade räven):

– Det är i samtidskonsten vårt samhälle speglas, inte i kulturarvet. Samtidigt skulle satsningar på dagens konstyttringar innebära att man ger goda förutsättningar för det som är morgondagens kulturarv. Bättre villkor för dagens kulturskapare skulle helt enkelt vara en investering i morgondagens kulturskatt.

Själv tycker jag det är bra satsning. Försök hitta medeltida svenska skrifter på nätet. Det går inte. Däremot kan man finna dem på engelska, om man har tur. Skandal!

Historia i grundskolan

Nedan är ett utdrag ur kursplanen för Historia för grundskolan i Sverige. Det låter fint tycker jag. Varför börjar man inte genast i förskoleklassen med det här? Varför den stora koncentrationen kring hembygden? Varför talar man inte om Vikingarna, Egyptierna, Romarna, Grekerna och Kineserna med barnen redan från början? Det är då de är små som de lyssnar och absorberar allra bäst. Berätta sagor som är anpassade för 6-åringar om Vikignarna och gör studiebesök på Världskulturmuséet med barnen!

Ämnets syfte och roll i utbildningen
”Historia är en viktig del i all kunskap. Såväl i ett längre perspektiv som i ett nutidsperspektiv har all mänsklig verksamhet och all kunskapsbildning en historisk dimension. Ämnet historia utvecklar kunskaper som gör det möjligt att se sig själv och företeelser i nutiden som led i ett historiskt skeende. Syftet med utbildningen i historia är att utveckla ett kritiskt tänkande och ett analytiskt betraktelsesätt som redskap för att förstå och förklara samhället och dess kultur.

Ämnet skall stimulera elevernas nyfikenhet och lust att vidga sin omvärld i en tidsdimension och ge möjlighet att leva sig in i gångna tider och de förutsättningar som funnits för män, kvinnor och barn i olika kulturer och samhällsklasser. Detta skall utveckla förståelse av nutiden och vara en grund för att anlägga perspektiv på framtiden. Utbildningen i historia bidrar till att utveckla såväl ett interkulturellt perspektiv som en kulturell identitet utifrån det kulturarv som överförs från generation till generation.”

Mål
”Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret
Eleven skall
– känna till hembygdens historia och hur denna har format kulturen,

– känna till grunddragen i valda delar av den svenska och nordiska historien samt kunna jämföra med några andra länder,

– kunna berätta om och jämföra hur män, kvinnor och barn levt och tänkt i några skilda miljöer och tider i Sverige och på några andra platser i världen. ”
————————————-

Hur ska barn hinna lära sig detta på ett vettigt sätt i tid om de får börja ”nosa på forntiden” först i slutet på årskurs tre? Vad är vi rädda för?

Visby brandskattning

Den 22 juli 1361 landsteg Danmarks kung Valdemar Atterdag söder om Visby, med en armé av danska riddare och tyska legoknektar och armborstskyttar. Valdemar var 40 år. Landstigningen var väntad eftersom den svenske kungen Magnus Eriksson redan på våren hade meddelat gotlänningarna att ett danskt anfall var att vänta. Osämja mellan bönderna och Visby borgare gjorde att enbart bönderna tog upp kampen.

Vid Ajmunds bro möttes den danska hären av en stor bondehop bestående av barn, gamla och sjuka med dåliga brynjor och usla vapen, som lätt besegrades av danskarna. Ännu ett bondeuppbåd besegrades vid Fjäle myr. De desperata gotländska bönderna samlade sig då till motvärn utanför Visby ringmur. I detta sista slag stupade 1,800 gutar, som begravdes i sex massgravar – fortfarande klädda i sina rustningar. På ett minneskors vid Korsbetningen intill Solberga nunnekloster öster om ringmuren står det: ”Herrens år 1361 den 27 juli föll framför Visby portar gutarna i danskarnas händer. Här är de begravna. Bed för dem.”

Idag är det svårt att avgöra vad som är uppdiktat i de myter och sägner som rör Valdemar Atterdags brandskattning av Visby. I vart fall tycks Valdemar ha valt att inleda förhandlingar med Visbys borgare för att slippa en utdragen belägring. Valdemar gjorde en uppgörelse med Visbys två  borgmästare, en svensk och en tysk, som gick ut på att Valdemar erkände Visbys alla rättigheter och friheter i utbyte mot en brandskattning.
Valdemar lät riva upp ett stort hål i ringmuren och red in med hela sitt följe, och befallde att allt folk skulle samlas på torget. Valdemar lät då rulla ut tre stora ölkar på torget, och krävde att de ”inom tre solmärken” skulle vara fyllda med guld, silver och andra dyrbarheter. Någon plundring förekom inte.

Innan kung Valdemar lämnade Gotland hann han göra ett krigståg mot bönderna på den södra delen av ön. I Fide kyrka finns en inskription som kan ha med saken att göra: ”Gårdar i brand. Folket dräpt. De stupar klagande för svärdet.” Valdemar Atterdags krig avslutade Gotlands storhetstid. Inga nya kyrkobyggen genomfördes på ön efter 1361, och de byggen som hade påbörjats avbröts. Sägnen berättar vidare att skeppen med skatten förliste mellan Lilla och Stora Karlsö på vägen till Danmark.

Nu har vraket efter ett skepp, som kanske hade kung Valdemar Atterdags byte ombord, påträffats på havsbotten i närheten av Karlsöarna. Skeppet är 25 meter långt och 7 meter brett, och ligger på 50 meters djup. Det har sjunkit ner i sediment och är mycket välbevarat. Hittills har man dock inte funnit någon last. Spännande!

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/medeltida-skepp-patraffat-utanfor-gotland

*    *    *

Idag den 15 juli läser jag i en artikel i DN att skeppet vid Karlsöarna troligen är från 1500-talet, och att samma dykarlag nu funnit ytterligare ett skeppsvrak, kanske från 1300-talet. Skeppet är 28 meter långt, 7 meter brett, och ligger på 100 meters djup mellan Öland och Gotland. Den exakta fyndplatsen hålls hemlig. Det senaste fyndet började med att marinarkeolog Erik Bjurström hörde att en öländsk fiskare fastnat med trålen i en vikingabåt.

– Jag var skeptisk. Men när teamet skulle ut och pröva sin nya utrustning gav jag dem den aktuella positionen. När jag såg sonarbilden förstod jag direkt att det var ett superintressant fynd. På bilden ser man att skrovet är helt intakt och att det är ett skepp med en mast. Man ser på konstruktionen att den är byggd som en medeltida kogg och har de proportionerna. Det ligger en hög med sten bredvid, som troligen är en del av ballasten. Det är klart att man hoppas att skeppet tillhört Valdemar Atterdag, och att det bär på rikedomar från brandskattningen av Visby 1361Men för mig räcker det att det är en kogg för då är det en världssensation. Finns det skatter ombord så kommer vi att hitta dem när skrovet är så intakt, säger Erik Bjurström.

– Vi vet inte mer än det vi kan se på sonarbilden. Visst är det gammalt och jag säger inte att det inte är från 1300-talet. Men jag säger absolut inte att det är det. Och jag lägger till en statistik bedömning, det är väldigt få 1300-talsskepp som hittas. Det kan vara allt från 1300-tal till 1600-tal. Det vid Karlsöarna kunde vi ju dyka på, ta stillbilder på och låta arkeloger bedöma. Det nya vraket har vi inte hunnit göra mer än att ta sonarbilder på. Dimensionerna på vraken är snarlika. Karlsövraket låg mer nedsjunket och hade legat helt orört i 500–600 år. Det andra är skrovhelt, men hela överbyggnaden är bortblåst av en trål, säger Richard Lundgren, projektledare på Ocean recyling.

Vraket från Karlsöarna har gjort att det nya fyndet fått stå åt sidan. Så snart vädret tillåter ska man gå ner med en robot och fotografera vraket och försöka fastställa om det är en kogg.

– Vi har haft för mycket att göra, men inom de närmsta två veckorna hoppas jag vi ska hinna dyka på det. Är det ett 1300-talsvrak så är det ju sketakul. Är det ett 1600-talsvrak så är det mindre spännande. Men jag har så många gånger haft jätteförväntningar och sedan blivit lite besviken.

Men det finns fler intressanta vrak på Östersjöns botten. Ett av dem är regalskeppet Svärdet, som sjönk samma år som Kronan, och det andra Vasaättens regalskepp Mars.

– Om man skulle vilja konservera ett vrak – då ska man sänka det på Östersjöns botten öster om Öland. Det är som ett salsgolv, det är syrefattigt och det finns ingen skeppsmask. Det är idealiska förhållanden för att hitta vrak, säger Erik Bjurström.

Här är en länk till Ocean Recykling som gjorde dykningarna. Fina videor!