Om Public Service

I'm in love

Mårtenstorget i Lund

Jag var vid Mårtenstorget i Lund idag. Solen sken från en klarblå himmel och folk njöt av vårvädret när de gjorde sina inköp i torghandlarnas grönsaksstånd och på Systemet, eller besökte Konsthallen och Konstföreningen Aura i det medeltida Krognoshuset.

Mårtenstorget kallades förr Oxtorget, eftersom det då användes till kreaturshandel. Det nuvarande namnet kommer förresten av Sankt Mårtens kyrka, som under medeltiden låg strax sydväst om torget, vid dagens Bankgatan.

Själv hade jag intagit en latte macchiato och en bagette med brieost i Brunius Café, som är inrymt i  domkyrkoarkitekten och professorn i grekiska, Carl Georg Brunius’ rustika och atmosfärsrika tegelhus från 1842. Mums! Så gott!

Sedan satte jag mig på en solig bänk på torget och betraktade folkvimlet. Oj, så många tungomål man hör i denna internationella lilla skånska stad! Jag hörde småländska, stockholmska, gotländska, dalmål, pitemål och (det ljuvliga) Angeredsmålet. Och så naturligtvis danska och norska och finlandssvenska. Och då slog det mig! Varför lär sig inte alla dessa invandrare det skånska språket? Ja, jag bara undrar… Av deras samtal förstod jag att de var bofasta sedan länge här i Skåne, och ändå tycks de vägra att inordna sig, och att assimileras och integreras på frivillig väg!  Behövs tvångsåtgärder av något slag? frågade jag mig försynt, medan jag knaprade i mig det sista av bagetten.

Stavgång/gå med gångstavar

Där jag bor ute på landet är det inte så tätt mellan grannarna. En bit hemifrån bor en frånskild medelålders dam (låt oss kalla henne Tristo av omsorg om hennes identitet). Hon jobbar som blankettkonstruktörska på Svensk Bilprovning, där hennes färdigheter i hemmagjord kanslisvenska förhoppningsvis kommer väl till pass. Tristo tycks leva sitt liv i ensamhet och bitter förgrämdhet, ett meningslöst liv som hon fyller med kakrecept och genom att finna fel på andra. Ibland ser jag henne på byvägen, motionerande med sina gångstavar och hela hurtigkittet – pannband, ränsel av rätta märket, helyllebrallor och anknäbbsskor storlek 35. Idag var en sådan där otursdag, då jag inte kunde undvika henne, utan tvingades köra om henne ute i ”spåret”. Jag saktade ner, tog ner fönstret och körde jämsides med henne för att utbyta de vanliga, artiga  hälsningsfraserna:

– Jaså Tristo, du är ute och motionerar idag?

– Ja, som du ser/kan konstatera/bör inse av dig själv! (Tristo talar så där krystat, liksom med snedstreck, som om hon inte kan bestämma sig för vad hon egentligen vill få sagt. En arbetsskada enligt henne själv).

– Har du hela out-fitet på dig? Stegräknare och pulsklocka, ergonomisk handrem och de rätta stavspetsarna?

– Nä, ingen pulsklocka… Ska man ha det/bör sådan inköpas/finns andra alternativ?

– Visst, det måste man ha! Annars är ju alltsammans helt meningslöst (sade jag bara för att jäklas).

– Jaså/där ser man/mycket ska man få höra, flåsade hon.

– Gör du det för att få bättre kondis eller för att förbränna kalorier?

– Bådadera/det ena utesluter inte det andra. Men visst skulle man vilja ta bort några kilon/få lite former/bli lite snygg/inte se så jäkla lönnfet ut.

– Helt rätt inställning, Tristo! Ge dig inte!

– Och vad gör du själv för att hålla dig i form, om man får fråga/vara lite nyfiken/lägga näsan i blöt? Borde inte även du motionera/träna/sporta? Vad gör du, för du skulle väl aldrig kunna tänka dig stavgång/gå med gångstavar?

– Jag älskar med min älskling! Mycket bra för hjärtat och hela kroppen. Både mentalt och fysiskt!

Jag såg en kaskad av reaktioner i Tristos chockade blick – men bäst minns jag att den vanliga förgrämdheten en sekund gav vika för den anala missunnsamheten. Omväxling förnöjer, tänkte jag, trampade på gaspedalen och såg henne försvinna i backspegeln. Av allt att döma blev kärringen även ilsknare och spattigare än vanligt, för längre steg och högre stegfrekvens har då aldrig skådats söder om landsvägen. Haha!

Vatikanens hemliga arkiv

Vatikanens hemliga arkiv  är en fantastisk historisk, religiös och kulturell skattkammare. Det ligger intill Vatikanmuséerna, och ingången är Porta di Santa Anna på Via di Porta Angelica. Arkivet innehåller alla handlingar som utfärdats av den Heliga stolen, men även statliga dokument, brevväxling, räkenskapsböcker med mera.

Vatikanens hemliga arkiv  har varit omtalat i hundratals år. Secretum i det latinska namnet Archivum ”Secretum” Vaticanum betyder inte ”hemlig”, utan kommer av ”secretarii”, sekreterare. Sedan 1881 är stora delar av arkivet öppet för forskare med tillstånd. Idag får de visserligen nöja sig med att se dokumenten på cd-rom, helt enkelt för att originalen är för ömtåliga. Vatikanens hemliga arkiv består av nästan 85 kilometer hyllor med 35,000 volymer med miljoner dokument.

Det finns andra arkiv i Vatikanen, t.ex. Apostolic Penitentiary, som innehåller hemliga påvliga dokument som aldrig offentliggörs, eftersom ingen får avslöja det som erkänts under bikt, eller vilka hemliga synder som påvarna fått förlåtelse för av sina biktfäder.

Nu i februari till september visas för första gången ett hundratal originaldokument för den breda allmänheten i utställningen Lux in Arcana. De äldsta dokumenten kommer från 700-talet. Bland de dokumenten finns historiska skatter som:

  • Ett brev från 1246 från Djingis Khans barnbarn, mongolkejsaren Khan Güyük. Han uppmanar påven Innocentius IV ”och alla hans kungar” att komma till Asien och betyga sin vördnad och visa underkastelse, ”annars får du en fiende på halsen”. Det är kanske det äldsta bevarade dokumenten med det mongoliska skriftspråket.
  • Martin Luthers bannlysning
  • Henrik VIII:s skilsmässopapper
  • Den katolska skotska drottningen Mary Stuarts brev, i vilket hon varnar påven för förrädare bland kardinalerna. Mary skrev brevet bara några månader innan hon halshöggs den 8 februari 1587 på order av hennes kusin, drottning Elisabeth I.
  • Brev från Michelangelo
  • Traktatet den 1 juni 1654 mellan den svenska drottning Kristina, och riksdagen, riksrådet och prins Carl X Gustav om att hon abdikerar, beseglat med ett trettiotal underskrifter och flera hundra vaxsigill.
  • Påven Alexander VI:s välsignelse av Spaniens och Portugals kolonisering av Nya världen
  • Handlingar från rättegången mot Galileo Galilei 1633.
  • Ett tackbrev skrivet på en bit bark daterad ”där det finns mycket gräs, i månaden med mycket blommor” (den 21 maj 1887 vid Grassy Lake, Ontario, Kanada). Det är Ojibway-indianerna som tackar ”Den store bönemästaren” (påve Leo XIII) för att han skickat en biskop till dem.
  • Ett brev som Hitler fick från påve Pius XI 1934.  De som hoppas få se dokument som avslöjar sanningen om Pius XII:s förhållande till Nazityskland blir besvikna. Dokument från 1939 och framåt förblir hemliga åtminstone till 2014, eftersom de 2,500 volymerna och 15,000 kuverten först måste katalogiseras och förberedas.

Constitutum Donatio Constantini (observera att kejsaren knäfaller, haha)

Själv skulle jag vilja se alla handlingar som berör ”Den Konstantinska Donationen”, som är ett förfalskat edikt i vilket den förste kristne romerske kejseren Konstantin den store gav enorma privilegier till biskop Sylvester i Rom, för att denne döpt honom och på så sätt botat hans spetälska. Donationen gav påven makt och myndighet i evinnerlig tid över alla kyrkor som kejsare Konstantin den Store grundat, och därtill Rom, hela Italien, en mängd västliga provinser och städer, samt besittningar i Judéen, Grekland, Asien, Trakien och Afrika. Påvarna har därefter åberopat förfalskningen som argument för att alla världsliga härskare ska underkasta sig deras vilja.

Redan 1440 bevisades att dokumentet omöjligen kan ha författats 324. Idag menar man att det istället skrevs omkring 752 under påven Stefan III:s pontifikat. Pennan hölls sannolikt av Kristoforos, det påvliga kansliets notarie. Det finns några avslöjande bevis i själva handlingen: Konstantin döptes nämligen inte på det sätt som sägs i donationen, utan först på sin dödsbädd, vidare talas det om staden Konstantinopel och om påvar, trots att staden då hette Nea Romi, och det inte fanns några påvar vid den tid då den falska urkunden sägs ha tillkommit.

Kulturkrockar

World Values Survey är ett forskningsprojekt som utforskar sociokulturella, moraliska, religiösa och politiska värderingar i olika kulturer. Studien genomförs med några års mellanrum i så kallade ”vågor”, och antalet länder ökas på efter hand. Forskarna kommer från hela världen. WVS:s frågeformulär består av ca 250 frågor som resulterar i 400-800 mätbara variabler. Några resultat från WVS är:

En väldsskala över upplevd lycka, över tid och mellan socio-ekonomiska grupper. Märkligt nog är både att Nigeria är det lyckligaste landet, och  att man på Filipinnerna är så lyckliga trots all fattigdom och miljöförstöring.

Man har även funnit att tillit och demokrati är värderingar som överskrider de flesta kulturgränser. Data från WVS har även visat att jämställdhet är en av de viktigaste skillnaderna mellan Västvärlden och andra kulturer.

Ingleharts kulturkarta, se bild nedan, är ett annat känt resultat där ett antal variabler kokats ner till en tvådimensionell bild av värderingar i olika kulturella regioner i världen.

Kulturkarta över världen (Ronald Inglehart och Christian Welzel, WVS)

Observera att Sverige anses vara det mest sekulära/rationella landet med högst poäng i Self-expression-values (ett kluster av värden t.ex. social tolerans, livstillfredsställelse, offentligt uttryck och strävan efter frihet). Diagonalt i bildens andra ände ser vi en del afrikanska länder med traditionell syn på verkligheten. Zimbabwe till exempel.

*    *    *

Hur stämmer då detta i den svenska cyberrymden? Tja, jag har i all blygsamhet gjort en egen kulturell bild av de fåtal nätforum jag har erfarenhet av, dels Passagen och dels ”forumet man inte får nämna”, se bild nedan. Inget av dem har gett mig det jag sökte, alltså ett forum som liknar den skira fjärilen uppe t.h. – dvs. ett nätforum som är representativt för allt det som Inglehart tillskriver den svenska kulturen: social tolerans, livstillfredsställelse, förmåga och vilja till offentligt uttryck, samt strävan efter frihet.

Finns inget av detta på de där två ställena? Svaret är ja och nej. JA, det finns enstaka skribenter längst ut i Passagens svans som är helt underbara, och likaså i taggen på ”forumet man inte får nämna”. Helt underbara människor! Men NEJ, tyvärr finns även en del inskränkta förtryckare. Från vilken kultur kommer de sistnämda? Den svenska? Knappast. I så fall har ju Ronald Inglehart placerat Sverige helt fel på sin kulturkarta…

Skottår

Imorgon den 29 februari är det skottdagen (den låg fram till 1996 på den 24 februari). Och så är det från och med år 2000 i hela EU, till och med inom den katolska kyrkan.

Ordet ”skott” betyder ”något som skjutits in.” Under antiken sköt man under ett skottår in en hel extra månad, skottmånaden, men numera nöjer man sig med en enda dag. Ett år är ett skottår om det är jämt delbart med 4, såvida det inte inträffar vid ett sekelskifte. Då måste året vara delbart med 400.

Anledningen att man krånglar till det så här i almanackan är förstås att våra kalendrar bygger på tre olika astronomiska cykler; den första bestäms av jordens rotation, dygnet med 24 timmar; den andra är månens omloppstid runt jorden, månaden som är 29,53 dygn lång; och den tredje cykeln är jordens omloppstid runt solen, året som är 365,24 dygn. Om vi använt 365 dagar hade inom ett sekel till exempel midsommar och julafton förskjutits mer än 24 dagar i kalendern. Men genom att tillföra en skottdag vart fjärde år kan kalendern hållas någorlunda i fas med årstiderna.

Man tror att skottdagen ligger i slutet av februari för att den gamla romerska kalendern började med månaden mars, och att romarna därför placerade den vid sitt nyår. Varför man inte lade den i början, alltså den 1 mars, vet man inte. Kanske var man påverkad av de gamla antika grekiska månkalendrarna, där alla 12 månader var lika långa – 30 dagar – och där man för att uppnå sammanlagt 365 dagar lade till 5 dagar i slutet av året, de så kallade epagomenai (grekiska: de tillagda). Skottdagen var då en extra 6:e dag före de andra vanliga 5 extradagarna. Ganska fiffigt av de gamla grekerna!

Den gregorianska kalendern är idag den mest använda i världen, som påve Gregorius XIII antog den 24 februari 1582, efter en mindre ändring av den julianska kalendern. Den börjar med Kristi födelse, där det första året är Herrens år (Anno Domini).

Den muslimsk-islamiska kalendern börjar den 16 juli 622 då Muhammed flyttade från Mekka till Medina. Den är en månkalender, och ska enligt Koranen (9:36) bestå av tolv månader á 29 eller 30 dagar, vilket ger ett år på bara 354 dagar.

”antalet månader är tolv enligt Guds dekret – vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är [Guds] evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa [månader] till skada för er själva.”

Att införa en extra månad för att anpassa kalendern till ett solår anses som hedniskt enligt Koranen (9:37):

”Genom att lägga till [en månad] ger de mer kraft åt förnekandet av sanningen och därmed växer förnekarnas förvirring – ett år förklarar de detta är tillåtet och ett [annat] år förbjuder de det så att det stämmer överens med antalet av Gud helgade månader. På så sätt förgriper de sig på det som Gud har heligförklarat. De har förmåtts att se det onda de gör i ett fördelaktigt ljus, men Gud vägleder inte dem som förnekar sanningen.”

Eftersom ett muslimskt år är kortare än ett solår så förskjuts månaderna i förhållande till årstiderna. Ursprungligen var skillnaden mellan den muslimska och västerländska gregorianska kalendern 622 år, men är nu bara 579 år.

Den judisk-hebreiska kalendern börjar vid världens tillkomst enligt den mosaiska skapelseberättelsen, vilket för övrigt är den 1 oktober år 3761 f.Kr. Det är en så kallad lunisolarkalender, vilket är ett mellanting mellan den gregorianska solkalendern och den muslimska månkalendern. Den judiska kalendern mäter månader i månkretslopp men år i solkretslopp. Ett judiskt år har tolv månader, där hälften har 29 dagar de övriga 30. Anpassningen till solåråret görs dels genom att lägga in en extra månad under sju av de år som infaller under en period på nitton år, och dels genom att variera två av årets månader mellan 29 och 30 dagar.

Ack ja, vad man kan krångla till det… Annars så sker en del viktiga ting bara ett skottår:

  • Presidentval i Island (1952-)
  • Presidentval i USA (1788-)
  • Olympiska sommarspelen (1896-)
  • Europamästerskapet i fotboll för herrar (1960-)

Att vara född den 29 februari har sina sidor. De där stackarna har ju bara en äkta födelsedag vart fjärde år. Än värre är det för dem som är födda ett skottår den 24 februari före 1996, för de har numera ingen födelsedag alls. Den italienske tonsättaren Gioacchino Rossini (1792–1868) är förresten född ett skottår.

Alla (kvinnor) vet att det är tillåtet för kvinnor att fria till sin älskling under hela skottåret. Det ska på de brittiska öarna ha funnits en medeltida oskriven lag som sade att den man som avvisade en frierska under ett skottår var tvungen att ge henne en kyss och ett silkeslinne eller ett par handskar.

Förresten så går jag omkring och väntar på ett frieri…

Man finner denna blogg

på tusen olika sätt. Det kan vara via sökmotorortermer som en nyfiken och vetgigig besökare hamnar på ett av våra 846 inlägg. Och det är jättekul! Välkomna!

Men sedan finns det såklart besökare som känner till oss, alltså Amorati och/eller mig, Public Service, eller kanske bloggen Felicitas et Amor. Och då söker man på de orden.

Det som irriterar mig, och faktiskt sårar mig djupt, är att nästan alla söker på ”amorati”,  ”amorati blogg”, ”felicitasetamor”, eller ”felicitasamor/worldpress”, ”amoratiochpublic”, eller ”amorati public” (i den oförskämt ojämställda  ordningen alltså).

Va!?

Nästan ingen söker på ”public service” eller ”public” eller ”pablick”!!! Fy er! Hahaha!