Blodigt på en silverbricka

Jag hörde på radion imorse om att det idag fötts en liten kronprinsessa. Var gång det föds en ny individ blir jag gråtfärdig och ödmjuk inför livets outgrundlighet. Den där gnistan har tänds och plötsligt är allt magiskt. Stämningen i förlossningsrummet är tät och arbetet intensivt. Alla är fokuserade kring en enda sak och plötsligt är en ny människa född. Det är nästan för stort för oss människor, men samtidigt just så stort som vi är beredda för. Det här är ju vi, vårt – det är vår grej! Vi föder människobarn såklart. Men så kommer den ut, blodig och kladdig och tiden står still. Bebisen är tyst och de där sekunderna går så långsamt. Ingen säger något, bebisen ska fort upp till sin mamma.

Så sker mötet.

Plötsligt uppstår det ögonkontakt. Den där lilla som tumlat runt i magen, sparkat och hickat och bråkat på nätterna – är plötsligt ute, har öppnat ögonen och tittar nu med någon slags oändlighet in i ögonen på sin mamma. Slickar sig lite om munnen och hämtar sig från sin fruktansvärda resa – men tittar oförtrutet. Tittar och tittar. Innan mamman ens vet vad det är för kön vill den nya äta, känna närhet, få kontakt. Hon kravlar och gnosar och tar girigt för sig av sin mamma. Från och med nu har hon fullständig kontroll över den vuxna. Den  där första ögonkontakten har bundit mamman vid denna nya individ för alltid.

Hej, det är jag som har legat i din mage och nu är du min mamma.

Alla timmar av smärta är bortblåsta. Allt som existerar är den nya och den gamla – bandet mellan de två. En före detta gravid och svullen mammahand – stor – håller om den lillas lilla, lilla rumpa. En vanlig kvinnas plötsliga bråddjupa styrka och försvarsinstinkt föds. Doften av kvinnan, doften av den lilla. Att bara skiljas några meter är en plåga, måste de mäta och väga nu? Efter timmar av smärta och vånda är man plötsligt euforisk och aldrig så pigg. De små fingrarna, läpparna, ögonlocken. Små skrynkliga axlar och märkliga fötter. Efter några timmar kan man plötsligt mata sin unge – som ett djur. En stor madam hjälper till, tar tag i bröstet och stoppar in bröstvårtan i bebisens mun, det gör inget, mammans kropp är inte hennes egen sedan en tid tillbaka. Hon suger och det funkar. Kommer det nåt? Ja, det rinner lite vitt i mungipan… herregud! Jag är ett djur! Plötsligt ser kvinnan på den lilla runda kinden som ligger där, det stora ögat som iakttar och det lilla fjunet – och blir förälskad. Det är du och jag nu lilla nya människa.

Förr skulle borgare och adel medvara på kungliga förlossningar i galakläder. När det kungliga barnet var fött bars det ut, blodigt och kladdigt – på en silverbricka. Det sa någon på radion imorse. Silverbricka?

2 thoughts on “Blodigt på en silverbricka

    • I det ögonblicket är man samtidigt gudomlig och djurisk. Man har skapat ett liv, precis som alla djur gör. Livet växer där inne nästan oavsett vad man gör, det kommer ut vare sig man vill eller inte och man kan mata det utan att behöva anstränga sig det minsta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s