Vad är en människa – behaviorismen

Behaviorismen fokuserar på enbart det mätbara, yttre beteendet som människan visar upp.

Klassisk betingning/signalinlärning

Kanske är du, som läser det här, rädd för tandläkaren. Har du varit med om något hemskt hos en tandläkare? Om smärtan du upplevde hos tandläkaren får dig att reagera med rädsla, då har du blivit betingad.

Har du en favoritdoft? Är det en doft av parfym som din älskade hade på sig när ni träffades  Du kopplar, omedvetet förstås, ihop en doft med en känsla, som får dig att må bra.

J.B Watson

En av de första och mest framstående forskarna inom behaviorismen var en amerikansk psykolog som hette John B. Watson (1878-1958). Han skrev i sin bok ”Behaviorism” (1925):

 ”Ge mig ett dussin friska, välskapta barn och min egen specificerade värld att uppfostra dem i och jag garanterar att jag kan ta vilken som helst och träna honom till vilken specialitet som helst – läkare, advokat, konstnär, företagsledare, ja, även tiggare och tjuv, oavsett hans anlag, böjelser, förmåga, kallelse och hans förfäders ras”.

Med de orden menade han att miljön och uppfostran betydde allt, arvet var betydelselöst.

På laboratoriet hade Watson hand om en elvamånaders pojke, Albert. Lille Albert tyckte mycket om att leka med ett av laboratoriets försöksdjur, en liten vit mus. En gång när Albert satt och lekte med musen, slog Watson hårt med en hammare på en järnstång. Det plötsliga, skarpa ljudet skrämde Albert, som var helt oförberedd. Albert vågade inte leka med musen igen, han förknippade musen med det skarpa och otäcka ljudet från järnstången, han var betingad. Han undvek musen och vågade aldrig mer komma i närheten av den.

Vartefter tiden gick upptäckte Watson att Alberts rädsla för musen generaliserades. Han blev rädd för allting som liknade vit päls. Han var nu rädd för kaniner, katter, tomten (som ju har vitt skägg) och skäggprydda män i allmänhet. Watson hade tänkt sig att hjälpa Albert med rädslan för möss, men hans rädsla hade utvecklats till att bli en fobi. Watson lät då Albert, under lugna och trygga förhållanden, närma sig en liten vit mus, tills han inte längre blev rädd för den.

Ivan Pavlov

Nobelpristagaren Ivan Pavlov (1849-1936) var en rysk fysiolog som gjorde försök på hur matsmältningen hos hundar går till. Om vi människor är hungriga eller sugna på något gott, ökar mängden saliv i munnen (kallas före betingningen för obetingad respons ) vid blotta tanken på maten (kallas nu före betingningen för obetingat stimuli ). Pavlov upptäckte att när hundskötarna kom med mat till hundarna, började hundarnas saliv att rinna till redan när de hörde skötarnas steg i korridoren utanför. Naturligtvis sker det helt omedvetet. I och med att hundarna i sitt naturliga tillstånd är inriktade på att överleva och själva skaffa föda, säger man att associationen med skötarnas fotsteg var en inlärd reflex . Det naturliga för en hund är ju att den jagar reda på ett passande, ätbart byte själv. Det är en medfödd reflex .

När en varelse associerar på det sätt som inte är medfött, kallar man det som motsvarar fotstegen hos skötarna, för betingade stimuli och hundarnas reaktion på stegen med en betingad respons , de saliverade.

Pavlov fortsatte med sin forskning genom att lägga till ytterligare stimuli som han betingade hundarna att reagera på. Strax före skötarnas fotsteg kunde en lampa tändas. Gjorde man så ett antal gånger, började hundarna salivera när lampan tändes. Ytterligare ett steg kunde man ta, menade Pavlov, man kunde ringa i en klocka strax före lampan tändes. Efter några gånger började hundarna reagera med salivering när klockan ringde. Det kallas betingning av tredje graden och där ansåg Pavlov, gränsen gå för vad ett djur kan betingas till.

Meningen med Pavlovs experiment var att lära sig något om hur människan fungerar och reagerar på olika signaler. Man har kommit fram till att människor som lider av fobier ofta generaliserar fobierna. Det betyder att deras fobier breddas varefter tiden går, de får alltfler saker som de reagerar på med stark rädsla. Det är vad Pavlov kallat en stimulusgeneralisering . I filmen ”Ondskan” ser vi prov på betingad respons i moderns reaktion när styvfadern säger till Erik –

”vi får lov att pratas vid efter maten”.

 

B. F. Skinner

För B. F. Skinner (1904-1990) var ledordet förstärkning. Det handlar om olika sätt att öka (eller minska) sannolikheten för att ett visst beteende skall uppvisas. Vi låtsas att vi möts öga mot öga du och jag. Vid det tillfället bestämmer jag mig för att berätta en rolig historia för dig:

Det är alldeles fullt med folk på bussen. En äldre dam står i trängseln och stirrar uppfordrande på en sittande, ung man. Till slut säger hon till honom: ”Res er upp, är ni snäll!”

Mannen svarar: ”Å nej, lilla damen! Det där knepet känner jag minsann till. Då skulle ni bara ta min plats!”

Skrattade du?

Då har sannolikheten ökat för att jag, nästa gång vi ses, berättar ytterligare en rolig historia för dig. Om du däremot tittar på mig som om jag bara var fånig, kommer jag nog aldrig att berätta en rolig historia för dig igen. Skinner menar att du, genom att du skrattar åt min historia, har givit mig positiv förstärkning. Jag vill gärna känna igen att du tycker om mig och min humor, så jag fortsätter därför att berätta historier för dig.

Den positiva förstärkningen kan användas i många olika situationer, i barnuppfostran, i skolan och i en relation. Positiv förstärkning kan vara av två slag. Den primära förstärkningen handlar om att belöningen (skrattet i exemplet ovan) är sådant alla människor uppskattar oavsett ålder och sociala eller kulturella omständigheter. Vi tycker om närhet, gemenskap, trygghet, kärlek, kramar, pussar och beröm. Det är primära förstärkare.

De sekundära förstärkarna är sådant som vi under åren lär oss att uppskatta. Vi vill ha fina betyg, hög lön, fin bostad, status, pengar .

Det finns också någonting som kallas negativ förstärkning , som minskar sannolikheten för att ett beteende skall upprepas. Också det används ofta i barnuppfostran. Ett icke- önskvärt beteende leder till obehagliga reaktioner hos omgivningen. Låt oss säga att mitt barn spottar inomhus och jag ser det. Då säger jag ifrån och visar att jag är arg. Barnet torkar upp spottet och ber om ursäkt. Då är jag åter lika glad och vänlig som alltid annars. Det negativa, dvs mitt arga ansikte och min arga röst, försvinner när önskat beteende visas upp.

Lärtecken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s