Tusenord

Vi har hittat ett nytt forum där vi numera skriver. Tusenord är nog än så länge rätt nytt, men verkar ha allt jag och Public behöver. Trådat och med en pm-funktion känns det fint som snus. Har ingen aning om hur sträng admin är, men än så länge verkar hen hålla sig lugn.

Mårtenstorget i Lund

Jag var vid Mårtenstorget i Lund idag. Solen sken från en klarblå himmel och folk njöt av vårvädret när de gjorde sina inköp i torghandlarnas grönsaksstånd och på Systemet, eller besökte Konsthallen och Konstföreningen Aura i det medeltida Krognoshuset.

Mårtenstorget kallades förr Oxtorget, eftersom det då användes till kreaturshandel. Det nuvarande namnet kommer förresten av Sankt Mårtens kyrka, som under medeltiden låg strax sydväst om torget, vid dagens Bankgatan.

Själv hade jag intagit en latte macchiato och en bagette med brieost i Brunius Café, som är inrymt i  domkyrkoarkitekten och professorn i grekiska, Carl Georg Brunius’ rustika och atmosfärsrika tegelhus från 1842. Mums! Så gott!

Sedan satte jag mig på en solig bänk på torget och betraktade folkvimlet. Oj, så många tungomål man hör i denna internationella lilla skånska stad! Jag hörde småländska, stockholmska, gotländska, dalmål, pitemål och (det ljuvliga) Angeredsmålet. Och så naturligtvis danska och norska och finlandssvenska. Och då slog det mig! Varför lär sig inte alla dessa invandrare det skånska språket? Ja, jag bara undrar… Av deras samtal förstod jag att de var bofasta sedan länge här i Skåne, och ändå tycks de vägra att inordna sig, och att assimileras och integreras på frivillig väg!  Behövs tvångsåtgärder av något slag? frågade jag mig försynt, medan jag knaprade i mig det sista av bagetten.

Stavgång/gå med gångstavar

Där jag bor ute på landet är det inte så tätt mellan grannarna. En bit hemifrån bor en frånskild medelålders dam (låt oss kalla henne Tristo av omsorg om hennes identitet). Hon jobbar som blankettkonstruktörska på Svensk Bilprovning, där hennes färdigheter i hemmagjord kanslisvenska förhoppningsvis kommer väl till pass. Tristo tycks leva sitt liv i ensamhet och bitter förgrämdhet, ett meningslöst liv som hon fyller med kakrecept och genom att finna fel på andra. Ibland ser jag henne på byvägen, motionerande med sina gångstavar och hela hurtigkittet – pannband, ränsel av rätta märket, helyllebrallor och anknäbbsskor storlek 35. Idag var en sådan där otursdag, då jag inte kunde undvika henne, utan tvingades köra om henne ute i ”spåret”. Jag saktade ner, tog ner fönstret och körde jämsides med henne för att utbyta de vanliga, artiga  hälsningsfraserna:

– Jaså Tristo, du är ute och motionerar idag?

– Ja, som du ser/kan konstatera/bör inse av dig själv! (Tristo talar så där krystat, liksom med snedstreck, som om hon inte kan bestämma sig för vad hon egentligen vill få sagt. En arbetsskada enligt henne själv).

– Har du hela out-fitet på dig? Stegräknare och pulsklocka, ergonomisk handrem och de rätta stavspetsarna?

– Nä, ingen pulsklocka… Ska man ha det/bör sådan inköpas/finns andra alternativ?

– Visst, det måste man ha! Annars är ju alltsammans helt meningslöst (sade jag bara för att jäklas).

– Jaså/där ser man/mycket ska man få höra, flåsade hon.

– Gör du det för att få bättre kondis eller för att förbränna kalorier?

– Bådadera/det ena utesluter inte det andra. Men visst skulle man vilja ta bort några kilon/få lite former/bli lite snygg/inte se så jäkla lönnfet ut.

– Helt rätt inställning, Tristo! Ge dig inte!

– Och vad gör du själv för att hålla dig i form, om man får fråga/vara lite nyfiken/lägga näsan i blöt? Borde inte även du motionera/träna/sporta? Vad gör du, för du skulle väl aldrig kunna tänka dig stavgång/gå med gångstavar?

– Jag älskar med min älskling! Mycket bra för hjärtat och hela kroppen. Både mentalt och fysiskt!

Jag såg en kaskad av reaktioner i Tristos chockade blick – men bäst minns jag att den vanliga förgrämdheten en sekund gav vika för den anala missunnsamheten. Omväxling förnöjer, tänkte jag, trampade på gaspedalen och såg henne försvinna i backspegeln. Av allt att döma blev kärringen även ilsknare och spattigare än vanligt, för längre steg och högre stegfrekvens har då aldrig skådats söder om landsvägen. Haha!

Jättevanlig

På jobbet idag pratade jag med en kvinna som varit med en av våra patient på Götaborg Horse Show. Det hade gått jättebra, och jag fick en detaljerad redogörelse för hela äventyret som alltså gått så fint tack vare att brukaren gick så kavat och oblygt, höll reda på tågtider men framförallt helt enkelt var jättnormal! i det här fallet är det helt klart stora framsteg som vi gläds över, men jag log lite åt ordvalet. Jag tänkte på en annan diskussion vi hade på jobbet om Ranelid, som alla då förfärades över. Han sprider helt enkelt tydligen inte samma glädje då han inte är jättenormal. Man kan helt enkelt inte tänka sig att han är med av någon annan orsak än att det ska finnas något att förfära sig över. Alla andra alternativ är otänkbara. Jag tänker på Loutrec. Varför vet jag inte riktigt, men han symboliserar väl för mig alla jätte-onormala som får genomlida livet i spott och spe. De som beskylls för att bara vilja ha uppmärksamhet eller vara speciella och annorlunda. Det kanske är så de anklagande ser på sitt eget sätt att vara – det är för dem viktigast att vara jättenormal. Men för de andra har den aspekten ingen relevans. De gör det de gör därför att de måste, därför att de inte kan leva på annat sätt. Hur de framstår i normalitetshänseende är ovidkommande.

Jag tror alltså att det blir ett klassiskt missförstånd mellan dessa människor; man utgår från sina egna bevekelsegrunder när man bedömer andra. De som uppskattar att vara jättenormala tror att de jätte-onormala uppskattar att vara jätte-onormal. De jätte-onormala å sin sida värdesätter att leva efter sin passion, oavsett normalitetsgrad, och tror därför att de jättenormala förvägrar sig själva detta, när de i själva verket har en stark passion för att vara jättenormala.

Konstnärsaffären

Imorgon ska jag åka till världens härligaste affär i Göteborg – In-Ex. Där köper man konstnärsmaterial och de har allt! Jag har en hel del på min inköpslista. Det är bra med alla kvalitetskritor och -pennor, penslar, dukar och papper. Där finns kol i fina små förpackningar, olje- och acrylfärger i alla färger och allt ser så aptitligt ut! Man vill bara ha allt! Allt är kvalitet och plötsligt får man sådan lust att skapa! Det finns även en avdelning för scrapbooking – men den försöker jag att låta bli att låtsas om. Tycker inte att den hör hemma där egentligen. Faktiskt.

Omskärelse

Idag på Västnytt pratade de om omskärelse igen. Vad intressant det hade varit att diskutera det nu på något bra forum! Tydligen så har Västra Götaland bestämt att låta sjukvården ta hand om omskärelse av små pojkar. Detta för att så få barn som möjligt ska bli skurna i av kvacksalvare. Är det rätt? Här kommer etiska frågor med olika tyngd in och vägs mot varandra. Vilket ska prioriteras? Vad är bäst i längden? Ska man göra så här medan man propagerar emot omskärelse? Blir omskärelse per definition mer accepterat på det här sättet och kanske i förlängningen en ökande företeelse?